Sku int villa börja med att tala om sorliga saker men va kan man när de känns så.... 12 veckor sen fo isomummi 6 veckor sen gufar. de har gått jätte långsamt o de har nog lättat men de e no ännu också lite svårt att fatta de men live fortsätter. Som säkert många vet så ja e int en sån som bilr t.ex o gråta efter någo jätkän elr någo småa misstag fö vi levär bara en gång o man ska int ta allt på allvar i den hä åldern men dedä e någo som ja int kan sådä bara glömma fö de gör ja int värkligen heller de känns som en tatuering som e fast i dig o du slipper int bort från de fast du sku hu springa som hällst. tack o lov har ja så underbara vänner som jag att ja int änns kommer ihåg de alls när ja e ute me dom t.ex ikväll tack jätkät ni e no så speciella på bra sätt:) o många andra med. sommarlove hit tills ha vari helt bra(: ganska mycke jobb men endå så mycki vänner att de gör de så mycket bättre. pappar har min kamera just nu så kan int ännu heller laga någo bilder men får den imoron så, sen får ni si.
//sofia
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti